Taidemaalariliitto

Hej,

Det har varit ett tag sedan vi sist talade och jag kände att jag måste förtydliga något, därför skriver jag detta brev till dig. Jag vet inte om du kommer ihåg förra gången vi sågs och vad jag då berättade om, den där händelsen? Jag känner mig tvungen att förklara, jag kan ha ljugit. Eller kanske inte ljugit, kanske förstärkt är ordet jag söker efter eller kanske snarare abstrahera än förstärkt några av vändningarna i narrativet. Jag fastnade i handlingen och ville bara vrida på den lite för att göra den mer spännande, några små estetiska förändringar, för att göra historien bättre och för att göra mig till en bättre berättare. Att ge mig ett skimmer, att du skulle titta på mig och hålla fast vid varje ord jag yttrade, att du inte skulle vända blicken från mig och börja tänka på det någon annan berättade för dig.

Kanske borde jag ge dig ett exempel på osanningarna, om det hjälper dig att komma ihåg historien eller få ett bättre grepp om saken.

Jag sa att det var en extraordinär blå, men det var faktiskt direkt från tuben, ultramarin, men om jag tänker på det är den ganska speciell, rik och djup. Så det kanske inte var det bästa exemplet.

Okej, här är ett annat, platsen för händelsen, den jag berättade om, det var inte en verklig plats. Eller kanske är ”inte verkligt” fel ord, för vem är det som bestämmer när en plats är verklig?

Jag tänkte på den, platsen, alla detaljer, former, färger och jag berättade om den så därför finns den i mig och i dig och om du berättade historien till någon annan känner de nu också till platsen där allt skedde.

Så det kanske inte fanns några lögner eller överdrifter i händelsen, nu börjar jag tvivla på mig själv och hur jag kommer ihåg saker. Kanske var det som jag sa till dig? Och vad sa jag egentligen till dig? Jag börjar känna att detta brev inte är nödvändigt, jag menar för att vara rättvis, jag har aldrig sagt att jag var en ärlig berättare. Jag menar, jag gav dig aldrig en anledning att lita på mig, eller gav mina ögon en varm känsla eller fick min våta tunga, hur den rörde sig i munnen, att bli mer trovärdig? Hörde du inte hur historien förändrades för varje ord som kom ut ur mig, kände du inte att färgerna, miljön, karaktärerna på något sätt var karikatyrer eller symboler?

Nästa gång vi träffas ska jag berätta fortsättningen på historien, om vad som skedde dagen efter händelsen, med platsen, hur den rasade och sedan tog en ny form, du kommer inte tro mig när du hör det, men det ägde rum, jag lovar 🙂

XOXO

Tales from the land of Oblivion, är en utställning som berör ämnen anslutna till populärkultur, berättande genom bilder och måleri som både metod och innehåll. Utställningen handlar även om att vara målare, att väva en berättelse medan man arbetar, fatta beslut, radera, lägga till, ändra, ångra, ordna om. Upprepa.

Utställningen har fått stöd av Svenska Litteratursällskapet, Centret för Konstfrämjande ja Svenska Kulturfonden.